Ebba Gustafsson

17 februari 2019

Hej.

Det var ett tag sen jag skrev här. 

Har hänt en hel del i mitt liv. Paris, uppbrott, förluster, känslor, tillbaka till verkligheten. Tillbaka i Kalmar, rutiner, runt och runt. 

Det känns som att jag har ett berg av känslor och ångest som jag bara knuffar framför mig hela tiden med ett ständigt kämpande leende på läpparna. 

Vill ta tag i det, mitt välmående, mitt psyke. Men det där samtalet till en psykolog känns liksom så långt bort. För jag mår ju egentligen bra. 

Jag mår ju bra stundtals. Långa stunder mår jag bra. 

Fram tills att jag inte gör det och finner mig själv gråtandes i soffan. 

Rädd för att vara ensam. Rädd för att möta alla de tankar och funderingar, dåliga samveten och dåligt självförtroende som uppbrottet med mitt ex förde med sig.

Rutiner med jobbet får vardagen att rulla vidare och får mig att skjuta upp problemet ännu mer. Prestationsångesten dödar drömmen om att göra något mer, våga något annat. 

Jag vet inte vad jag vill men jag vet att jag vill mycket. Men det blir ingenting av någonting och jag går och lägger mig i min säng med en tom känsla i bröstet och utan motivation och tilltro. 

 

Men jag intalar mig själv att jag egentligen mår bra.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas