Ebba Gustafsson

20 maj 2019

Jag förstår varför alla vuxna man pratar med alltid säger att dom inte skulle vilja vara 20år gammal igen.
Så dåligt som jag mår just nu har jag nog faktiskt aldrig mått. 
Jag mår också väldigt bra i stunder. De stunder då jag inte är ensam glömmer jag bort att jag faktiskt inte mår så bra. 
Men så fort som jag är ensam är det som att en massa osorterade tankar och känslor kör över mig som en ångvält. 
Jag tänker till och med ingenting ibland men trots det har jag en konstant underliggande stress som gör mig galen. 
Stress och sorg.

Jag känner mig så himla svag. 
Jag klarar ingen som helst stress utan direkt som jag blir lite stressad på jobbet börjar jag darra i kroppen och får tvinga mig själv till att inte börja gråta. 
Man pratar om hur ett brustet hjärta tillslut kommer att läka. Tiden läker alla sår. Och ja de såren är läkta. Men hur läker man en brusten själ?
När det brustna hjärtat liksom var startskottet för så mycket annat. 

Jag känner mig så dum. Och svag. 
Skärp dig liksom. 
Ta en sak i taget. Lugna ner dig. Ändra inställning. Var inte så bitter. 
Och jag vill det, jag vill verkligen det. 
Men plötsligt från ingenstans kan bara ledsamheten slå till mig och jag finner mig själv med tårar längs med kinderna utan att riktigt veta varför. 

Jag är en funderare. Och jag kan ganska tydligt sätta upp vissa saker som jag vet har att göra med att jag känner som jag gör. 
Men samtidigt reagerar min kropp ibland på saker som jag inte har någon förklaring till. 

Jag har dock lärt mig en sak och det är att inte försöka hejda gråten om jag är ensam tillexempel för det är verkligen något förlösande i att gråta. 
Man kan plötsligt andas lite lättare efter att ha låtit kroppen detoxa sig själv genom lite tårar. 

Kram!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas