Ebba Gustafsson

Kategori: uncategorized

28 maj 2019

Levde livet som i dimma
Försvann bort i toner av musik
Flöt långsamt bort i horisonten
I mitt huvud hördes ett tyst skrik
Levde bort i drömmen
Om andetaget mot din hud
Som en käftsmäll kom sanningen
Du försvann, luften tog slut

- jag

20 maj 2019

Jag förstår varför alla vuxna man pratar med alltid säger att dom inte skulle vilja vara 20år gammal igen.
Så dåligt som jag mår just nu har jag nog faktiskt aldrig mått. 
Jag mår också väldigt bra i stunder. De stunder då jag inte är ensam glömmer jag bort att jag faktiskt inte mår så bra. 
Men så fort som jag är ensam är det som att en massa osorterade tankar och känslor kör över mig som en ångvält. 
Jag tänker till och med ingenting ibland men trots det har jag en konstant underliggande stress som gör mig galen. 
Stress och sorg.

Jag känner mig så himla svag. 
Jag klarar ingen som helst stress utan direkt som jag blir lite stressad på jobbet börjar jag darra i kroppen och får tvinga mig själv till att inte börja gråta. 
Man pratar om hur ett brustet hjärta tillslut kommer att läka. Tiden läker alla sår. Och ja de såren är läkta. Men hur läker man en brusten själ?
När det brustna hjärtat liksom var startskottet för så mycket annat. 

Jag känner mig så dum. Och svag. 
Skärp dig liksom. 
Ta en sak i taget. Lugna ner dig. Ändra inställning. Var inte så bitter. 
Och jag vill det, jag vill verkligen det. 
Men plötsligt från ingenstans kan bara ledsamheten slå till mig och jag finner mig själv med tårar längs med kinderna utan att riktigt veta varför. 

Jag är en funderare. Och jag kan ganska tydligt sätta upp vissa saker som jag vet har att göra med att jag känner som jag gör. 
Men samtidigt reagerar min kropp ibland på saker som jag inte har någon förklaring till. 

Jag har dock lärt mig en sak och det är att inte försöka hejda gråten om jag är ensam tillexempel för det är verkligen något förlösande i att gråta. 
Man kan plötsligt andas lite lättare efter att ha låtit kroppen detoxa sig själv genom lite tårar. 

Kram!

19 maj 2019

Nu har jag äntligen slagit mig ner i soffan efter att ha städat hela lägenheten. 
Ska snart försöka finna lite ny kraft och åka och handla lite innan Anton kommer.

Jag har varit ledig i helgen och har haft en väldigt bra helg.
I fredags jobbade jag till 15 och åkte därefter direkt till gymmet. Efter det var det snabba puckar för skulle vidare på aw med några gamla kollegor och även nuvarande kollegor på Öland. Var en väldigt trevlig kväll och var inte hemma förrän runt 04 på natten. 
Igår lördag var jag på min kompis avslutningskonsert vid hans Högskola, han var otroligt duktig att jag hade rysningar hela konserten och grät även en skvätt.
Vidare från det till 30årskalas för min kusin och efter de utgång med vänner.
Fullspäckad helg helt enkelt. 

Idag, söndag, har jag inte gjort någonting förutom att städa. Tycker dock om att ha sånna dagar då man bara gör sånt som måste göras.
Finns liksom lite ro i det också.

Har haft många intressanta konversationer i helgen också men mina tankar kring det förtjänar ett eget inlägg. Så detta får bli ett kort, tråkigt litet hejsvejs jag bloggar fortfarande.

Kram!

15 maj 2019

Kognitiv beteendeterapi.
Det har jag varit på idag. Kan inte nu efter bara en träff göra någon utvärdering.
Jag har tillslut tagit tag i min ångest och stress som ständigt lever med mig. 

Kvinnan jag fick prata med var trevlig och det kan nog absolut hjälpa.
Jag kan dock inte säga att jag fick så mycket sagt.
När jag gick därifrån kändes det som att jag hade en massa ofärdiga meningar kvar på tungan.
Är inte helt säker på att det är kbt som jag behöver men å andra sidan vet jag ju faktiskt inte riktigt.

Eller jo, jag behöver struktur. Jag behöver bestämma mig för saker, fokusera på mål som jag vill nå och inte grubbla så mycket kring vad jag vill och vilket jag vill göra först. 
Jag måste lära mig att hantera min ångest när jag får de och inte försöka fly från det. 
Så på så sätt behöver jag kbt för att få medel till det.

Men samtidigt känner jag att bara vill prata. 
Säga alla tankar jag har i huvudet högt och kanske bara få ett "hmm" och ett "kan du försöka utveckla det", "Hur kändes det".
Ja, och hmm och mm.

Prata om alla tankar som är som en slöja över mig och som tynger mina axlar.
Känns som att jag aldrig pratar och som att jag samtidigt tjatar hål i huvudet på mina vänner. 
Få ut de där tankarna i meningar så att de blir mer klara och inte lika abstrakta. 
Detta var bara en första träff och vi ska ses igen nästa vecka så det kanske är precis så det kommer bli, jag har ingen aning om upplägget. 

I guess time will tell.

Kram


14 maj 2019

Det där med att blogga.. 
Det är något som ständigt får mig att komma tillbaka till det. Jag börjar blogga och slutar, börjar igen och slutar. 
Det är härligt på något sätt att sätta sig ner och få skriva precis det man känner för. 
Skulle likväl kunna skriva ett inlägg med bara en massa slumpmässiga ord i en slumpmässig oordning och publicera, det skulle nog finnas något befriande i det också.
Just nu känner jag att jag vill börja blogga igen av två anledningar.

1. Min kompis Ida sa att hon ibland går in på min blogg för att se om jag har publicerat något vilket gav mig en känsla av att ja varför ska jag inte börja igen.
2. Har en hel den oordning i mitt huvud just nu, både positivt och negativt. Det hade varit skönt att kanske få sätta sig ner och försöka strukturera upp det i skrift.

Vi får helt enkelt se hur länge jag håller i denna gång.

Dagens bravader:
Jobbade 07-16, va trött hela dagen och huvudet snurrade. Fått en ny "tjänst" kan man säga som verkligen tömmer mig på energi.
Efter att jag slutat åkte jag och hämtade ut lite paket, beställt nya lakan från Åhlens samt ett datorfodral från Bianca by Bianca Ingrosso.
Ett i rött fake-skin, så dunder hallåhej snyggt! Kan lägga upp bild på det någon dag,
Känner mig som en tvättäkta influenser nu så ni kan börja kalla mig Bianca och be mig om shoutouts på instagram. 
Gick även in på min favoritbutik, bokhandeln Dillbergs och köpte Läckbergs första bok i hennes Fjällbacka serie.
Åkte hem till mig, gjorde mellanmål och slog mig nöjt ner på min balkong med min nya bok och nybryggt kaffe. 

Resterande av denna kväll har jag enbart tänkt att göra ingenting. Slappa, vila och koppla av.



Kram

17 februari 2019

Hej.

Det var ett tag sen jag skrev här. 

Har hänt en hel del i mitt liv. Paris, uppbrott, förluster, känslor, tillbaka till verkligheten. Tillbaka i Kalmar, rutiner, runt och runt. 

Det känns som att jag har ett berg av känslor och ångest som jag bara knuffar framför mig hela tiden med ett ständigt kämpande leende på läpparna. 

Vill ta tag i det, mitt välmående, mitt psyke. Men det där samtalet till en psykolog känns liksom så långt bort. För jag mår ju egentligen bra. 

Jag mår ju bra stundtals. Långa stunder mår jag bra. 

Fram tills att jag inte gör det och finner mig själv gråtandes i soffan. 

Rädd för att vara ensam. Rädd för att möta alla de tankar och funderingar, dåliga samveten och dåligt självförtroende som uppbrottet med mitt ex förde med sig.

Rutiner med jobbet får vardagen att rulla vidare och får mig att skjuta upp problemet ännu mer. Prestationsångesten dödar drömmen om att göra något mer, våga något annat. 

Jag vet inte vad jag vill men jag vet att jag vill mycket. Men det blir ingenting av någonting och jag går och lägger mig i min säng med en tom känsla i bröstet och utan motivation och tilltro. 

 

Men jag intalar mig själv att jag egentligen mår bra.

Min älskade mormor

Fredagen den 26 januari fick jag det tråkigaste och tyngsta beskedet en människa kan få. 
Att en person man älskar har gått bort. 

Jag har inte haft ork, lust eller vilja att blogga om detta förrän nu. Har känt mig väldigt splittrad kring om jag ens velat fortsätta, eftersom min tanke med bloggen var att mormor skulle kunna läsa den och se vad jag hade för mig. Min mormor var nämligen döv och tyckte väldigt mycket om att läsa om vad hennes barnbarn gjorde via uppdateringar på facebook, sms och bloggar. 

Men för att jag ska kunna fortsätta blogga för mina övriga nära och käras skull, samt min egen, måste jag först få skriva om min älskade, älskade mormor.  

Min pappa ringde mig på morgonen lördagen den 27 och jag förstod direkt att det var något som inte stämde i och med tidpunkten han ringde. En känsla av obehag infann sig direkt i mitt bröst när jag såg att han ringde så pass tidigt på dagen.  

Resten av den dagen grät jag. Det gjorde ont i hela min kropp. Det gör ont, det gör fruktansvärt ont så fort jag tänker på att min fina mormor inte längre lever. Jag har svårt att förstå innebörden av det. Ordet död har inte riktigt sjunkit in än och jag kan inte förstå att när jag kommer hem kommer hon inte längre vara där. Så som det alltid ha varit kommer inte längre att vara, och det gör ont att inse.  

In till det sista var hon sig själv och hon såg positivt på livet och framtiden. Hon och min fina morfar levde 60 år tillsammans, dom träffades på en fest där mormor kokade kroppkakor. Dagen innan hon dog kokade hon kroppkakor tillsammans med sina två döttrar. Hon fick göra det en sista gång. Och jag kommer förevigt vara tacksam över att jag var och hälsade på måndagen innan jag åkte, samma vecka som hon dog. Att jag fick krama om henne, säga att jag älskade henne och jag lovade att jag skulle hälsa på det första jag gjorde när jag kom hem. 

Jag kommer att sjunga på hennes begravning tillsammans med min syster. Något som jag är väldigt glad över att jag ska göra. Min mormor var hela livet väldigt stolt över sina barnbarn och ville jämt, och till så många som möjligt, visa upp oss. Så en sista gång ska jag göra dig stolt mormor och sjunga för dig, hylla dig. 

  

Ett brev till dig min fina mormor. 

Tack för alla gånger man vaknat orimligt tidigt på morgonen för att du slamrat i köket, omedvetandes om vilket oväsen du fört.
Tack för ditt nynnande när du bakade. Tack för din hallontårta alla gånger jag fyllt år. 
Tack för alla de gånger du i all hast slängt ihop fantastisk mat trots att man sagt att man inte hinner stanna för lunch.
Tack för alla gånger du sagt att jag ska äta mer trots att jag var mätt för två portioner sen. 
Tack för alla gånger du frågat om man inte ska sova över när man varit och hälsat på.

Tack för den kärlek du alltid gett till dina barn och barnbarn.
Tack för de historier du berättat och för de lärdomar jag lärt från dig.
Tack för att jag blivit en klokare och bättre människa för att jag haft dig i mitt liv. 
 Tack för alla stunder jag fått tillsammans med dig. 
Och tack för att du var just den du var. 

Ärlig, omtänksam, envis, kärleksfull.  

Tack för att du och morfar alltid varit en fristad. 
Tack för att ni utan ord, varit en trygghet där man vet att man alltid kommer vara älskad. 
Asta Nilsson, min älskade, älskade mormor. Vila i frid min ängel. 

  

Ett brev till min fantastiska morfar

 Tack för det fina liv du gett min mormor.
För att du varit hennes trygghet, hennes fristad och kärlek. 
Tack för den omtanke som du givit henne.
Tack för era 60 år ihop. Som visat mig att kärlek övervinner allt.
Tack vare dig har hon levt ett lyckligt liv och för det tackar jag dig innerligt.

 

Men mest av allt morfar, tackar jag dig för alla stunder jag fått tillsammans med dig och jag ser fram emot att skapa fler minnen.
Tack för att du är den starkaste personen jag någonsin träffat.
För din vilja att alltid hjälpa andra och sätta andras behov framför dina egna.
Tack för att du visat mig att superhjältar inte bara existerar i serier och filmer.
För enligt mig är du den största hjälten av alla.
Tack för att du har ett hjärta av rent guld.

Tack för att du är du.

  

Jag älskar dig morfar. 

Det känns som att jag går sönder

Det känns som att jag går sönder
Som att varje andetag gör ont
Alla förberedelser ledde fram till dessa tårar
Vi har packat och pratat och längtat
Men nu längtar jag bara efter dig
Och det känns som jag går sönder
För att säga hejdå till dig är det svåraste jag gjort
Och nu ligger jag här i sängen och spelar upp scenen om och om igen
Hur jag såg dig första gången och hur jag nu vinkade dig hejdå
Jag vet att tiden går fort, och snart vilar jag i din famn igen
Men hur ska jag orka nu? Nu när din famn som jag hittar kraft i har åkt
När vi ses kommer jag älska dig mer än någonsin
Men just nu känns det som jag går sönder

Erik jag saknar dig.